usch!
Usch vilken trött dag...
O jag kan inte sluta tänka på Sigge o på det Sandris sa till mig...
Jag får så ont i magen av o tänka på hur Sigge mådde..
Jag vet ju precis hur det är!!
Du kan ha 1000 vänner, men de känns som man har 0.
Du kan ha världens finaste mest förståeende familj, men de känns som dom inte förstår ett skit eller bryr sig alls.
Jag är så glad att jag vågade och orkade ta hjälp av någon som verkligen kan hjälpa.
Jag vet att det lika gärna kunde vart jag som va i Sigges situation o de kunde lika gärna va jag som såra alla mina vänner o min familj o släkt!!
Jag får så ont i magen av o veta att han inte hade modet o kraften att ta hjälp av någon.
Att känna sig osynlig, även fast man inte är det, är så himla hemskt....
När jag läste Sigges brev så kände jag bara att, han känner precis som jag gjorde en gång...
Jag är så oerhört tacksam över att jag hde modet o få hjälp o jag ä såå tacksam över att jag va så feg som jag var, så jag inte vågade ta det steget som Sigge tog.
Gud, han tar dom han älskar mest o gör dom till hans änglar.
Men ibland tror jag inte gud heller är så smart. För han lämnar en enorm sorg kvar på jorden...
Ta hand om varandra, o nu när skolan börjar igen, se till att stötta varandra o va snälla mot varandra, öppna era ögon och se er omkring. Finns nog många fler som lider i det tysta än vad ni tror <3
Kommentarer
Trackback
